I blamed it on my CF, saying i found it hard to breathe, which really i do... but maybe not for that reason. It just feels like all these things - pressure, stress, my own mind - are weighing down on my shoulders & chest. Making it hard to breathe.
Lately i have been so positive. I have felt great, not at all like today... but one little thing... or maybe not so little, has me once again want to stay in bed all day.
Sometimes i wish that i could just say everything going on in my mind, wish that i had someone who could listen to me while i sad every little thing. Someone who wouldnt judge me, or run away. Someone who wouldnt get angry. Someone who wouldnt have me admitted to hospital. Someone who would just listen... someone who would help me.
I just wish that i could open my mouth... and everything i want to say, i could say it....
Im making things out to be awful, but they arent. Not as bad as they have been. I dont feel anxious or suicidal. ....I dont feel anything.
Usch. I feel like its a tumble of words... im trying to write out what is happening... but the words just cant seem to be typed....
Its like a block... but then again, i dont even know what to write?
Känner igen mig i din text. skickar en massa kramar!!
ReplyDeleteTack <3
DeleteI would so be willing to be that person, someone to listen, without judgment. Someone to listen, without running away or getting angry. I wouldn't have you admitted to a hospital, and i could try to help in the best ways that I know possible. If you want to talk, I'm ALWAYS here. (: Xxxx
ReplyDeleteNaww thank you so much honey!!:) I will remember that! Right now... I can't even seem to form words for how I am feeling... or what I want to say. Everything is just too much.
DeleteX
I don't know what happened to you that you were talking about, but I really hope you're okay and don't let it get to you too much, you're an amazing and lovely person, and anybody that can't see that is crazy. And I'm always here if you need somebody. Feel better <333 xx
ReplyDeleteSå där var det för mig också efter behandlingen. Trodde att jag skulle må super när jag blev friskskriven, men det gjorde jag inte. Istället var jag ständigt stressad över skolan (ställde alldeles för höga krav på mig och mina studier. pluggade typ hela tiden och gjorde alla uppgifter större än de var) och över att försöka hitta min roll i det friska livet. Det började smått, men sen eskalerade det över tid. Fick ångestattacker, grät i skolan, började skolka för att jag helt enkelt inte orkade gå ut bland människor och hålla uppe den där masken längre. Kände väl också att alla där ute nu förväntade sig att jag mådde tipptopp hela tiden bara för att jag nu var frisk. Menar inte att det behöver bli så för dig också, men om du känner att du har saker du behöver prata med någon om så finns det människor att prata med. Jag pratade mycket med min lärare som varit helt fantastisk, men efter studenten fanns inte samma möjlighet att ses varje vecka längre och jag började gå hos en psykolog istället (som jag fortfarande går hos). Det är toppen! Att bara få komma en gång i veckan och släppa ut allt det där man samlat på sig. Ibland mår jag bra och då kan vi prata om det och ibland mår jag sämre och då pratar vi om det och så lär hon ut strategier som jag kan använda när jag känner att spiralen går nedåt. Det är också skönt att hon inte är någon som känner mig sedan innan och inte dömer mig för något. Jag berättar det jag vill och hon lyssnar och kommer med kloka råd och analyser. Ibland säger jag typ ingenting och då pratar hon istället, ställer frågor och så. Tror att alla skulle må bra av lite terapi! :) Och om du är under 18(?) så är det dessutom gratis! ;)
ReplyDelete